Vi måste prata om klimatflyktingar

Vi lever i en tid av klimatförnekelse. Vi ser cyklonerna och naturkatastroferna på teve och tänker ”stackars människor”, byter kanal och glömmer. Vi har presidentkandidater som Donald Trump som rakt av förnekar klimatförändringarna. I EU-parlamentets debatt om godkännande av klimatavtalet drev nationella fronten i Frankrike en linje där man förkastar klimatförändringarnas existens. Som tur är har avtalet en i folkmun kallad ”Trump-klausul”. Om avtalet ratificierats av ett land kan det först sägas upp tre år efter ratifikationen. Den processen tar ytterligare ett år vilket betyder att även om Trump blir president i USA och direkt vill infria sitt löfte om att riva upp klimatavtalet, så går det inte. Trump kan förstås obstruera genom att inte delat i förhandlingarna och vägra lägga fram klimatmål för USA enligt avtalets ambitioner, men han liksom alla länder är i praktiken bundna till avtalet i fyra år efter ratificering.

I EU-parlamentets resolution om COP 22 i Marrakech finns för första gången starka skrivningar om klimatflyktingar. Diskussionen om klimatflyktingarna är inte enkel eller okontroversiell. Vissa tycker inte ens att vi borde prata om klimatflyktingar. Det kan handla om en rädsla för att ”skrämmas” genom att använda en retorik som en tror spelar högerpopulistiska krafter i händerna och ökar hetsen mot flyktingar och migranter. Andra tror helt enkelt inte att klimatförändringarna kommer att bli så allvarliga så att det skapar stora flyktingströmmar.

Jag menar att vi absolut måste prata om klimatflyktingar. Migrationsflöden som klimatförändringarna orsakar kommer att bli den stora humanitära utmaningen för detta århundrade. FN har fakta på fötterna och redan nu har man dokumenterat en utveckling som bara kommer att förvärras i takt med en stigande temperatur. Det är fakta som inte går att förneka eller bortse från. FN: s flyktingorgan UNHCR har uppskattat att siffran för antalet människor som beräknas befinna sig på flykt år 2050 kan komma att uppgå till 250 miljoner.

I den antagna resolutionen inför COP 22 i Marrakech nu i november kan en läsa: ” Europaparlamentet kräver att problematiken med klimatflyktingar och dess omfattning, som en följd av klimatkatastrofer orsakade av den globala uppvärmningen, tas på allvar.  Parlamentet noterar med oro att 166 miljoner människor tvingades lämna sina hem på grund av översvämningar, stormar, jordbävningar och andra katastrofer mellan 2008-2013. En klimatrelaterad utveckling i delar av Afrika och Mellanöstern kan bidra till instabilitet, ekonomisk påfrestningar och en upptrappning av flyktingkrisen i Medelhavsområdet”.

Effekterna av klimatförändringarna och dess inverkan på kustnära samhällen är tydliga. Havsnivån höjs och för människor i länder som Bangladesh är klimatförändringarna kännbara. Där är det tydligt att vattennivån stiger och att de kustområden där många miljoner människor bor inom en snar framtid kommer att vara täckta av vatten.

Etiopien är ett annat land drabbat av klimatrelaterade regnkatstrofer. Redan idag har  tusentals människor i Etiopien fått lämna sina hem. Kanske skulle vi prata om ”klimatmigranter” då det främst handlar om fattiga människor som har ingen, eller en ytterst liten möjlighet att lämna det egna landet. I ett kort perspektiv kommer förstås människor att främst röra sig i sitt närområde. Migrationsverket har stöd i  utlänningslagen  för at ge asyl till någon som inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof. Men sen den tillfälliga migrationslagen trädde kraft är den möjligheten borttagen.

Kvinnors situation och roll glöms bort och nedvärderas i debatten om klimatförändringarna. År 2050 beräknas 75-80 procent av världens fattiga vara kvinnor på grund av diskriminering och sociala normer. Fattiga människor drabbas hårdare av klimatförändringarnas konsekvenser, och det är kvinnor i de mest utsatta länderna som får ta den största smällen. Kvinnor är starka förändringsaktörer i sina lokala samhällen då de ofta är ansvariga för jordbruket. Det är också kvinnorna som stannar då arbetstillfällen försvinner och männen måste ge sig iväg för att hitta arbete.

En skriande liten del av den finansiering som finns tillgänglig för att anpassa oss till ett förändrat klimat är jämställdhetsintegrerad. Klimatregimen är djupt diskriminerande där besluten tas av män för män. Majoriteten av finansieringen för att tackla klimatförändringarna går till teknik-intensiva lösningar som främst gynnar män i rika länder.

Klimatkrisen måste lösas globalt och nationellt. Den här veckan har vi kommit några steg närmare en lösning – Parisavtalet har trätt i kraft och EU parlamentet har bekräftat att klimatflyktingar finns. Det låter kanske absurt, men kanske kan en säga att politiken har slutat förneka konsekvenserna av klimatförändringarna och människors verklighet i de länder som drabbas värst. Inför COP 22 i Marrakech är orden på plats – nu är det handling som gäller.

Publicerad i Supermiljöbloggen 6 okt 2016