26 april 1986 strax efter klockan ett på natten inträffade Sovjetunionens värsta miljökatastrof, i den ukrainska småstaden Tjernobyl. Konsekvenserna av utsläppen av den radioaktiva isotopen Celsium -137 lever vi med än idag.
En miljökatastof av liknande mått kunde dammbygget vid Katunfloden i den centralasiatiska republiken Altai (i dåvarande Sovjetunionen), resultera i. Om det inte vore för en modig kvinna som trotsade den sovjetiska auktoriteten och undvek ett miljöingrepp av oerhörda mått.
I forna Sovjet, i ett land av stål och industriell produktion, var behovet av energi stort, kraftverken storslagna och miljöhänsyn låg inte speciellt högt på agendan för de styrande. Men Maria Cherkasova fick dem på andra tankar.
Biologen Maria Cherkasova föddes inför brinnande världskrig, växte upp under järnridån och kapprustningen mellan öst och väst. En tid då all intern kritik mot Sovjetunionen var extra känslig. Detta till trots blev hon år 1986 språkrör och den starkaste drivkraften för en fyra år lång kampanj för att stoppa ett massivt, 200 meter högt dammbygge av Katunfloden. Fyra år av motstånd, och till slut gav ledingen för projektet upp, bygget lades i malpåse.
All produktion av el påverkar miljön. I fråga om förnybara källor är miljöpåverkan minimal, men den finns där likafullt. Exempelvis skapar vindkraftparkernas höga torn och propellrar vibrationer som stör levnadsmönstren hos vissa känsliga fladdermöss, fågel- och fiskarter, och de flesta solceller innehåller höga halter av den miljöfarliga tungmetallen kadmium.
Konsekvenserna av vattenkraft är dock betydligt mer omfattande än övriga förnybara energikällor. Exempelvis har de över 2000 svenska vattenkraftsverken gjord det mycket svårare, ibland omöjligt, för laxen att vandra uppför älvarna och reproducera sig. Naturskyddsföreningen varnar också för att, med klimatet satt ur spel, extremt intensiva och oförutsägbara nederbördsperioder framöver, med katastrofala översvämningar och dammar som brister som följd.
Maria Cherkasova insåg att den stora dammen vid Katunfloden, dåvarande Sovietunionen, skulle resultera i att dammreserven skulle svämma över stora vildmarker, dränka och erodera bort fertil jordbruksmark och riskera att förgifta dricksvattnet genom läckage från dammen av extremt giftiga tungmetaller såsom kvicksilver. Maria Cherkasova tog till handling, organiserade aktionsgrupper och organiserade informationskampanjer om konsekvenserna av det stora kraftverket. Ordet spreds från stad till stad, och engagemanget växte överallt. Snart demonstrerade tusentals invånare på gatorna i protest mot det planerade bygget.
Effekten av Maria Cherkasovas engagemang, de många namninsamlingarna och de stora demonstationerna spred sig som ringar på vattnet i Sovjetunionen, och hon kom snart att bli ordförande och samordnare för paraplyorganisationen The Socio-Ecological Union, Sovjets största miljönätverk med över 200 olika miljöorganisationer i samverkan när nätverket var som störst.
Men tiderna förändras, "Panta Rhei", allting flyter. Sovjetunionen upplöstes, Maria Cherkasova försvann ur rampljuset och svårbekräftade källor säger nu att det lokala styret i Altairepubliken återupptagit arbetet med dammbygget. Informationskanalerna från Ryssland är knapphändiga, Reportrar utan gränser har rödlistat press- och yttrandefriheten i landet, men ifall uppgifterna är korrekta är det sannerligen ett olyckligt spel med stora risker för såväl människorna som den ekologiska balansen i regionen.