Den svenska decembermånaden 2015 kännetecknades på de allra flesta håll i landet av rekordvärme, gröna löv, på vissa håll rentav vårblommor. En grön svensk vinter kan resultera i bitterhet över mörkret och dåligt före i skidspåren.
För de omkring 150 000 inuiter som bor i de vidsträckta områdena norra Kanada, Grönland, Alaska och nordöstra Ryssland är kylan livsavgörande. Under de senaste årtiondena har inuiterna dock sett dramatiska förändringar i deras livsmiljöer.
Sheila Watt-Cloutier, som levt hela sitt liv i norra Kanada, har länge varit en av inuiternas starkaste röster i sin kamp emot den globala uppvärmningen. Hon har fått stort internationellt genomslag, bland annat som ordförande för det internationella organet Inuit Circumpolar Council (ICC). Senast uppmärksammades och prisades hon för sin bok The Right to Be Cold, som publicerades 2015. Boken varvar självbiografiska upplevelser och iakttagelser kring hennes och andra inuiters snabbt förändrade livsvillkor med politisk argumentation kring hur de eskalerande klimatförändringarna angår oss alla.
Den kanadensiska myndigheten för värnandet av inuiternas rättigheter och bevarandet av deras kulturarv (CHIN) framhåller att kontakt med omvärlden förvisso gett många fördelar till inuiterna genom bland annat moderna, effektiva transportmedel och teknologiska innovationer. Men det har kommit till ett dyrt pris av en ökad koncentration hälsofarliga kemikalier och tungmetaller som från industrin och jordbruket sakta hittat sig upp till den arktiska miljön, och återfinns i ökande halter i sälkött och fisk.
Till detta ett annat miljöhot, den globala uppvärmningen. Sedan över tio år tillbaka har FN:s miljöorgan UNEP stärkt sitt fokus på miljöförändringar i just den arktiska regionen, eftersom omfattande forskning visat att förändringar i polarområdena är starka indikatorer för vad som senare kommer att ske i resten av världen. Isen och snön i Arktis binder upp kemikalier och enorma mängder vatten, som frigörs i samband med att snön och isen smälter. Och att isarna smälter råder det ingen tvekan om. Såväl internationell forskning som Sheila Watts-Cloutiers ögonvittnesskildringar pekar i samma riktning, och läget är allt annat är rogivande.
Polarområdets is och snö, den frusna terrängen för vilken vi inuiter har varit beroende av i årtusenden, försvinner framför våra ögon. När permafrosten smälter så ger våra farleder vika. Hus och hem längst kusterna sjunker ned i marken eller störtar mot havet. Våra naturliga iskällare där vi förvarar mat är inte längre tillräckligt kalla. Glaciärerna smälter så snabbt att det skapas farliga strömmar. Marken och landet som så länge varit en så avgörande del av vår själ, vår kultur och hela vår existens har blivit en oberäknelig och farlig plats, även för oss inuiter. Så sammanfattade Sheila Watt-Cloutier dagsläget när hon i november 2015 mottog Right Livelihoodpriset, även kallat det alternativa Nobelpriset.
Dessa skildringar torde vara tillräckligt för att få vem som helst att reagera, och agera. Samtidigt har historien visat att inte alla är lika intresserade av att ställa om för att mota temperaturhöjningen. För som bland annat FN konstaterat i sina Milleniemål, drabbas inte alla lika hårt av de snabba klimatförändringarna. Den globala uppvärmningen drabbar inte lika hårt den som har gott om pengar och inflytande att falla tillbaka på, som kan köpa en ny villa högre upp inåt land, och vars liv inte är beroende av kustnära jordbruk eller transportleder över frusna ist