Uppsala universitet bjöd in till en paneldiskussion idag i Almedalen om cirkulär ekonomi och vattenbruk på deras Östersjödagar. I västvärlden konsumerar vi för mycket kött i relation till den stora påverkan på klimatet. Ett alternativt proteinintag kommer från fisk. I takt med att vi överfiskat i haven ökar intresset för landbaserad fiskodling. De öppna fiskodlingar i sjöar och hav medför problem som att de odlade fiskarna kan rymma och sprida smittor eller att odlingarna medverkar till övergödning av sjöar och hav. Laxodlingarna i Norge är ett tydligt exempel.

Ett sätt att utveckla fiskodlingen i Sverige, utan att ytterligare bidra till miljöpåverkan och övergödning, är slutna system med odling av fisken på land. Det mest utvecklade kallas Recycling Aquaculture System (RAS), och är en högteknologisk vattenbruksmetod där man ständigt återanvänder vattnet.

Det finns även andra slutna system, som bioflock och akvaponi. I bioflock skapar man ett mini-ekosystem i odlingen, så att olika mikroalger, fiskar och skaldjur lever tillsammans i ett ”naturligt” kretslopp i dammen. Det är en metod som kräver högra vattentemperatur. I Sverige projekteras bland annat försöksodlingar med jätteräkor i Statens Lantbruksuniversitets regi.

Diskussion om hur vi ska gynna vattenbruk i Sverige med Naturskyddsföreningen och länsstyrelsen Gotland

För att få en god ekonomi i detta är det eftersträvansvärt att kunna kombinera detta med jordbruk och eller industriell verksamhet. Vi kan då skapa ett system där restprodukter från fiskodlingen ger näring till jordbruket och jordbrukets restprodukter kan bli till fiskfoder. Det börjar nu komma fler exempel på detta. I seminariet beskrevs några som redan lyckats och några som är på väg att starta upp liknande verksamheter.

För att näringen ska utvecklas behöver fiskodlarna också utveckla förädlade produkter av fisken, och hitta sätt att använda restprodukterna och sälja som exempelvis gödning. Det krävs också konsumenter att upptäcka och välja den svenskodlade, närproducerade fisken istället för billigare produkter som transporteras hit från odlingar i exempelvis Asien.

Några svenska fiskodlingar på land: Gös, abborre och gädda på Ljusterö, Ål i Helsinborg, Regnbåge i Härnösand.

Det talas mycket om att Europa har halkat efter i globala vattenbruksproduktionen. Europa har bara 1,5 procent av marknaden mot Asien som har 88 procent. Det får inte bli en jakt på siffror. Vi vet ju också vilken miljöförstöring som pågått vid den typen av intensiv odling som bedrivs i Asien.

I Sverige måste vi försäkra oss om att vår satsning blir hållbar.Som jag ser det är det 4 byggstenar som måste på plats för ett hållbart vattenbruk:

Information och kunskapsdelning. Vi måste hitta ett sätt att dela de bästa teknikerna och know-how men även skapa transparens vad gäller användning av foder, kemikalier och antibiotika vid all odling.
Styrning och koppling till miljölagstiftning, reglerna i vattendirektiven, försiktighetsprincipen, Natura 2000, Fågel och habitatdirektivet mm är centralt. Dessa principerna är själva grunden.
Konsumentmakt. Miljö- och hälsomedvetna konsumenter vill ha bra produkter. Miljömärkning och certifiering av produkter kommer att vara viktigt och vi som lagstiftare måste se till att märkningen baserar sig på är rätt standards, vilket även måste gälla importerade produkter.
Men kanske allra viktigast är att vi tar fram en definition på vad vi menar med hållbart vattenbruk. Det saknas en gemensam definition för det idag. Den definitionen måste se till vilka utsläpp som odlingen ger upphov till, hur odlingen påverkar vilda djur och sist men inte minst vilket foder som används.

Det experimenteras en hel del med nya foder som baserar sig på växter och proteiner från musslor, maskar och insekter. Om vi ska göra stora satsningar på fiskodlingar så måste det vara en förutsättning. (Men vi måste också se upp med alltför stort inslag av soja som ofta kommer från Sydamerika på jordbruksmark där regnskog skövlats). Fisken från fiskodling måste vara nettoproducent av fiskprotein annars har vi inte vunnit något. Även arter som är allätare får oftast en viss mängd fiskmjöl och fiskolja för att växa snabbare. Det står på Kommissionens hemsida att ” Mer odlad fisk på tallriken betyder mindre press på de vilda fiskbestånden” http://ec.europa.eu/fisheries/inseparable/sv/farming-eu-qa

Jag har frågat Kommissionen vilka studier eller exempel de har för att underbygga det påståendet och det visade sig att det enda exempel de kunde komma upp med var en tämligen marginell odling av stör. Det finns alltså inga studier som visar på att mer odlad fisk minskar fisketrycket på de vilda fiskbestånden.

Jag får rapporter från lokala fiskare och fiskberedare i Västafrika som vittnar om att alltmer av den fisk som lokalbefolkningen konsumerar försvinner till fiskmjölsfabriker i Mauretanien. Bara ett exempel,: http://www.omvarlden.se/Opinion/debattartiklar/nar-maten-fran-havet-tar-slut/

Dessutom har foderfisken en viktig plats i ekosystemen. Den reglerar mängden djurplankton och maneter. Den är föda åt de större fiskarna, sjöfågel och marina däggdjur. När foderfisken i haven minskar så minskar också bestånden av viktiga matfiskar. Dessutom består foderfisken väldigt ofta juveniler som hade kunnat bidra som människoföda direkt om de hade fått växa till sig.

Därför måste våra satsningar på fiskodlingar främst vara landbaserade kretsloppsslutna och använda så lite insatser av fiskmjöl och fiskolja som möjligt, helst inget alls!