Nu måste vi kämpa för att se till att Parisavtalet fördelar resurser till kvinnor i de länder som drabbas värst av klimatförändringarna
I veckan antog Europaparlamentet sitt betänkande inför FN:s klimatmöte i Paris.
Som jämställdhets-koordinator i miljöutskottet har jag arbetat för att rapporten ska argumentera för ett rättvist och jämställt klimatavtal. Hittills har vi fokuserat på hur klimatet kommer att påverka vår miljö och ekonomi men det perspektivet måste vidgas för att även inkludera den sociala dimensionen och jämställdhet.
De globala utmaningarna vi står inför är enorma. Redan 2030 kommer vi att behöva 50 procent mer mat, 45 procent mer energi och 30 procent mer vatten. För att klara klimatmålet om högst två procents uppvärmning måste vi minska våra globala klimatutsläpp med 80 procent till 2050.
Det måste vi göra samtidigt som vi kommer att förlora upp till 50 procent av vår produktiva åkermark på grund av torka.
Vi kan glömma klimatet om viinte satsar på jämställdhet. Det är budskapet från tunga institutioner som Världsbanken och FN. Könsmaktsordningensnegativa effekter på samhällens konkurrenskraft och utveckling förstärks av klimatfrågan.
FN har visat att kvinnor och barns utsatthet vid klimatkatastroferär 14 gånger större än mäns. 2050 kommer världen enligt FN att ha 250 miljoner klimatflyktingar. Redan nu har vi 26 miljoner klimatflyktingar och av dessa är 20 miljoner kvinnor.
Av världens mest fattiga (1,4 miljarder) är 66 procent kvinnor som lever i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna.
Kvinnor står för majoriteten av jordbruksarbetet i de mest utsatta länderna och påverkasdärför mest av den vattenbrist som uppstår när klimatet förändras. Dessa kvinnor exkluderas oftafrån ”gröna” projekt och kapital beroende på att de inte kan ärva eller äga den mark som de brukar.
Den utveckling vi ser är att tunga privata aktörer säkrar sin tillgång till ändliga och minskade resurser såsom vatten och jordbruksmark på bekostnad av små lokala jordbrukssamhällen. FN:s och Världsbankens slutsats är att en värld utan en cirkulär, biobaserad och jämställd ekonomi är omöjlig.
Trotts detta tydliga budskapgår 92 procent av globala medeltill tekniska investeringar som mest gynnar stora företag i västvärlden. Endast åtta procent går till anpassningsbehov i de länder som drabbas värst. Avdessa resurser går mindre än en procent går till kvinnors förändrade livsvillkor.
Därför behövs en feministisk klimatagenda med verkliga ekonomiska resurser. Kvinnor är avgörande förändringsaktörer när det gäller klimatfrågan. Att respektera, skydda och främja mänskliga rättigheter och särskilt jämställdhet – kvinnors fulla deltagande – kommer att vara avgörande om vi skall klara de enorma utmaningar vi står inför.
Teknisk innovation kommer inte att räcka, enda vägen fram är social och ekonomisk innovation.
FN:s speciella klimatsändebud Mary Robinson har gjort ett enormt arbete för att få in skrivningarom mänskliga rättigheter, rätttill utveckling och jämställdheti förhandlingstexten till Paris. Motståndet är stort och leds av Saudiarabien som inte vill ha några referenser till mänskliga rättigheter eftersom det gäller alla, även kvinnor.
Mänskliga rättigheter och jämställdhet måste vara vägledande i förhandlingarna i Paris. Det kommer att definiera implementeringen av klimatregimen i form av rättigheter, representation och resurser: balansen mellan anpassning och teknikintensiv utsläppsminskning och en rättvis fördelning av finansiella resurser.
Därför måste vi nu kämpa för att säkerställa att avtalets finansieringsmekanismer, på ett rättvist sätt, fördelar resurser till kvinnors anpassningsbehov i de länder som drabbas värst.
Ska vi fixa klimatet måste vi ha en hållbar och rättvis utveckling – men vi kan inte få en rättvis utveckling utan jämställdhet.
Linnéa Engström (MP), Europaparlamentariker